Det alltid dags, alltid aktuellt, finns alltid ett behov av bra samtidskildringar för barn. Vi som har egna barn eller är engagerade i andras barn längtar efter tankeväckande historier som berör.
När jag en lördagseftermiddag , i det då nyöppnade kulturcentrat TCG Nordica i Kunming, läste Astrid Lindgrens böcker för en grupp nyfikna kinesiska barn, var det just denna ur en ytlig betraktelse något förvånande kommentar jag fick (av föräldrarna, barnen var för blyga, men deras fniss och skratt och uppspelta miner talade sitt tydliga språk) : "vi känner igen oss! Detta kunde handla om kinesiska barn...".
Härom kvällen diskuterade jag med inflyttade tyskar, varför just deras landsmän vurmar så för Astrid Lindgren, Bullerbyn, för Barnfilmbyn Mariannelund och för den småländska landsbygden...? Svaret på den frågan sägs inte i en enda mening (den har ventilerats i avhandlingar, artiklar, konferenser och seminarier särskilt det senaste årtiondet) men runt vårt bord sammanfattade man det ungefär så här:
i tider då moderniteten och förändringstakten är stark finns det alltid också en stark dragning mot nostalgi. Det är människans sätt att balansera förändringar och otrygghet. Nostalgin kan ha samma funktion som sagor haft i alla tider och i hela världen. Man drömmer sig bort en stund, till något vackert, oförstört...Kanske Bullerbyn är så nära paradiset den moderna människan kan komma?
När jag en lördagseftermiddag , i det då nyöppnade kulturcentrat TCG Nordica i Kunming, läste Astrid Lindgrens böcker för en grupp nyfikna kinesiska barn, var det just denna ur en ytlig betraktelse något förvånande kommentar jag fick (av föräldrarna, barnen var för blyga, men deras fniss och skratt och uppspelta miner talade sitt tydliga språk) : "vi känner igen oss! Detta kunde handla om kinesiska barn...".
Härom kvällen diskuterade jag med inflyttade tyskar, varför just deras landsmän vurmar så för Astrid Lindgren, Bullerbyn, för Barnfilmbyn Mariannelund och för den småländska landsbygden...? Svaret på den frågan sägs inte i en enda mening (den har ventilerats i avhandlingar, artiklar, konferenser och seminarier särskilt det senaste årtiondet) men runt vårt bord sammanfattade man det ungefär så här:
i tider då moderniteten och förändringstakten är stark finns det alltid också en stark dragning mot nostalgi. Det är människans sätt att balansera förändringar och otrygghet. Nostalgin kan ha samma funktion som sagor haft i alla tider och i hela världen. Man drömmer sig bort en stund, till något vackert, oförstört...Kanske Bullerbyn är så nära paradiset den moderna människan kan komma?
Angående diskussionen om varför just tyskar vurmar så för AL-miljön sammanfattar du så här: "Kanske Bullerbyn är så nära paradiset den moderna människan kan komma". Jag håller med, men ser samtidigt också, utöver det nostalgiska, en strävan mot en bättre värld, och därmed vändas nostalgin till något mer, viktigare.
SvaraRaderaNågra minns kanske att AL fick inte föreläsa i Tyskland när hon fick nåt pris på 80-talet (om det var bokhandelns fredspris el nåt liknande, jag kommer inte riktigt ihåg, men det omnämns på utställningen på Näs, Vimmerby). Då ansåg man hennes tal och hennes åsikter som alldeles för radikala! Samma sak gäller ju även för att benämna skolor efter henne, det fanns rättsprocesser om detta på 60-talet där föräldrar ville förhindra att skolan skulle ta AL's namn. Det vore intressant att göra en undersökning om de ca 190 skolor i Tyskland som bär AL i namnet är "modernare" än en genomsnittsskola (jag tror det, men har inga belägg för det). Jag vet i a f att hennes verk är mer uppskattade inom vänster- än högerkretsar, om man nu kan generalisera så...
I gästböckerna i mina stugor som jag hyr ut skriver mina gäster om sina intryck och så skrev en familj för några år sen:
Astrid Lindgrens eventyr udgör vel tilsam med Smålands skönhet en dröm om en bedre verden. (Mia, Frederik, Vibeke och Fleming fra Danmark).
Jag tyckte att det var så fint sagt och viktigt att jag har lagt upp de på min hemsida för nåt år sen (http://www.basebo.se/Stugor.html).
Bästa hälsningar,
Christian
PS Om man vill dra det här väldigt långt, så tänk på den utspridda nostalgin med det forna DDR, Östtyskland. Det var inget lyxliv där och inte fritt heller, men nostalgin finns: för där och då fanns det ändå en idé om en mera rättvis och solidarisk värld. Det är sånt jag kommer på att tänka när du skriver om nostalgi och Bullerby. Som definitivt inte är eller var tänkt som en kommunistisk by, men ändå... :-) DS